WIKF Dojo Kun

WIKF:s första maxim handlar om att följa reglerna och iaktta god etikett i dojon.

För oss handlar det inte om regler för reglernas egen skull.

När många människor med olika ålder och erfarenhet tränar tillsammans behöver vi gemensamma ramar. Vi lyssnar när instruktören pratar, visar respekt för våra träningskamrater och följer de rutiner som finns i dojon.

Det skapar trygghet, säkerhet och träningsro – och gör att alla kan koncentrera sig på sin karate.

För en yngre elev kan det vara så konkret som att stanna upp när instruktören säger Yame, vara tyst under en genomgång och vänta på sin tur.

För en mer erfaren karateutövare innebär det också ett ansvar att föregå med gott exempel.

Den andra maximen beskriver elevens lojalitet till sin instruktör. WIKF lägger stor vikt vid relationen mellan elev, instruktör och den tradition inom vilken man tränar.

På Harmoni vill vi framför allt att detta ska förstås som respekt för undervisningen och den kunskap som förs vidare.

När en instruktör korrigerar din teknik är målet att hjälpa dig utvecklas. Din uppgift som elev är därför att lyssna, försöka förstå korrigeringen och sedan arbeta med den.

Ibland innebär det att förändra något du har gjort på samma sätt under lång tid.

Att vara mottaglig för undervisning betyder inte att du aldrig får fråga. Tvärtom kan frågor vara en viktig del av lärandet.

Men det kräver också en vilja att lyssna, försöka och fortsätta lära.

Det knyter fint an till den tekniska linje vi redan beskrivit på webbplatsen: kunskap har förts från Hironori Otsuka → Tatsuo Suzuki → Jon Wicks → vidare genom WIKF:s instruktörer och till vår egen dojo.

WIKF:s tredje maxim handlar om relationen mellan lärare och elev och om att den relationen har särskilda roller i dojon, även om man kan ha en vänskaplig relation utanför träningen.

På Harmoni har vi en varm och familjär klubbmiljö. Barn och vuxna tränar tillsammans, familjemedlemmar kan stå bredvid varandra på mattan och våra instruktörer är människor vi lär känna.

Men när träningen börjar finns samtidigt tydliga roller.

Instruktören ansvarar för träningen, gruppen och säkerheten. Eleven ansvarar för att lyssna på instruktionerna och bidra till att träningen fungerar.

Ju mer erfaren du blir, desto större ansvar får du också för att förstå dessa roller och hjälpa till att skapa en bra träningsmiljö för dem som är mindre erfarna.

Gemenskap och respekt för rollerna står alltså inte i motsats till varandra – båda behövs i en bra dojo.

Den fjärde maximen handlar om att ta sin träning på allvar och koncentrera sig på karate när man befinner sig i dojon. WIKF betonar bland annat fokus och att man ska träna hårt i det man gör.

Det betyder inte att varje träningspass måste vara gravallvarligt eller att vi aldrig får skratta tillsammans.

Det betyder att när vi tränar – då tränar vi.

Du behöver inte vara bäst i gruppen. Du behöver inte kunna en ny teknik direkt. Du kommer att göra misstag och ibland kommer något kännas svårt.

Det vi däremot förväntar oss är att du försöker.

Lyssna. Fokusera. Gör ditt bästa. Ta emot korrigeringar. Försök igen när det inte fungerar.

För en nybörjare och en svartbältare ser prestationen väldigt olika ut – men båda kan komma till träningen med samma vilja att utvecklas.

Vi förväntar oss inte perfektion. Vi förväntar oss ansträngning.

Dojo Kun blir meningsfullt först när principerna syns i hur vi beter oss.

Det kan vara eleven som blir frustrerad över en teknik men försöker en gång till.

Den mer erfarna karateutövaren som hjälper en nybörjare istället för att visa hur mycket mer hen kan.

Barnet som slutar prata när instruktören börjar förklara.

Den vuxne som får en korrigering på en teknik hen gjort hundratals gånger och ändå försöker förändra den.

Eller träningskamraten som anpassar kraft och tempo efter personen framför sig.

Det är små saker – men tillsammans formar de kulturen i vår dojo.

Vi förväntar oss inte exakt samma sak av en sjuårig nybörjare som av en vuxen med många års erfarenhet.

En ny elev behöver få tid att lära sig både karate och hur träningen fungerar.

Men i takt med att erfarenheten och graden ökar, ökar också ansvaret.

En högre graderad karateutövare förväntas inte bara utveckla bättre teknik. Hen blir också en förebild för dem som kommer efter.

Det är därför våra förväntningar på respekt, fokus, ansvar, uthållighet och träningsvilja följer med genom hela karateresan – men utvecklas tillsammans med eleven.